Utvecklingen av handeldvapen genom tiderna går stegvis och beror beror i allmänhet på en ny utvecklingen av patroner eller en ny konstruktion för att skjuta iväg kulan eller projektilen. Detta gäller alltifrån svartkrutets dagar till idag. 

Under 1800-talet så var fortfarande kavalleri det effektiva snabba truppslaget. Det var en rörlig krigföring, där trupperna kunde breddgrupperas och soldaterna sida vid sida anföll eller avvärjde anfall. Man använde långa vapen för att dessa ansågs vara till fördel vid bajonettstrider. Gevären var långsamma att ladda om.

Gevärspiporna var långa för att krutet skulle kunna brinna ut ordentligt och ge kulan en maximal hastighet. Bajonetterna var också långa.

Vid sekelskiftet 1900 byggde arméerna på erfarenheter vunna under krigen 1864, 1866 och 1870-71. Från 1860-talet hade armégevären genomgått sin mest genomgripande utveckling. Engelsmännen var lite före i sin utveckling tack vare Boerkriget 1899 till1902. Det röksvaga krutet var uppfunnet och man hade lärt sig att armégevären inte behövde vara så långa. Frankrike gick först och införde Mle 86 Lebel för röksvagt krut.  Total längd för gevär Mle 86 är 1295 mm dvs. ungefär lika långt som ett svenskt gevär m/96.

Både gevär och karbiner hade sikten som gick att ställa upp till 2000 m. Det var meningen att en pluton soldater skulle kunna skjuta mot kavalleri och infanteri som avancerade i formeringar på detta långa håll. Sannolikheten att några av de 50 tal kulor som kom farande, träffade någon soldat eller häst på detta avstånd var ju relativt stor. En viktig punkt som vi måste komma ihåg var vilken typ av soldater engelsmännen respektive tyskarna förfogade över vid 1:a Världskrigets utbrott. Tyskarna hade en värnpliktsarmé medan England hade stor stomme av yrkessoldater som var krigserfarna ifrån många krig inom imperiet.

När arméerna gick i strid 1914 var de vana vid öppna slag och kavallerienheter som anföll.

Runt sekelskiftet hade också den moderna kulsprutan gjort entré. Under rysk-japanska kriget 1904 till 1905 kom den till användning och tvingade ned soldaterna i skyttegravar. Man räknade med att en kulspruta hade en eldkraft motsvarande 20-25 gevärsskyttar. Under de nitton månader kriget varade, hann man inte göra några större erfarenheter av strid i skyttegravssystem.

Bild ifrån boken Hvar 8 dag 1914

Som vi vet stelnade striderna på västfronten under Första Världskriget till i ett segt ställningskrig. Man anföll på skyttelinje. När man väl brutit in i ställningen och började upprensningen av skyttegraven kom man i stort sätt att framrycka på ett led, där man arbetade två och två varvid den ene kastade handgranater och den andre använde sitt gevär med påsatt bajonett.

Geväret hade ett magasin som rymde fem eller tio patroner. Det var under närstrid en omständlig procedur att plocka upp ett knippe patroner på laddram ur ammunitionsgördeln och sedan trycka ned patronerna i magasinet. Trots att de engelska gevären hade lätt löstagbara 10-skotts magasin så laddades Lee Enfield gevären med laddramar uppifrån.

De flesta arméer som deltog i 1:a Världskriget insåg behovet av större eldkraft vid stormning ur skyttegravarna. Man gjorde olika försök att öka eldkraften i olika länder.

Storbritannien.

Engelsmännen hade ju redan 1907 antagit sitt Lee Enfieldgevär SMLE (Short Magazine Lee Enfield). Dessa var mycket snabba att hantera med sina 10 skotts magasin. Short betyder att vapnet är kort - 1132 mm.

Den genomsnittlige rekryten förväntades klara av att skjuta minst 15 skott per minut och dessutom träffa den standardiserade Brittiska militärtavlan med varje skott på 200 yard. Det betyder ett riktat skott var fjärde sekund inklusive tiden det tar att ladda om med fem patroner på en laddram. En vältränad skytt med ett Mausergevär klarar också av detta.

Men en vältränad skytt med Lee Enfield klarar av 20 per minut. De bästa kan komma upp i 30 bull’s-eye eller mer. Det finns inget annat militärt repetergevär som kommer i närheten av detta. 

Detta var anledningen till att engelsmännen aldrig antog något halvautomatiskt gevär förrän efter 2:a Världskriget.

En jämförelse av olika längder hos gevär under tiden för 1:a Världskriget.

USA

USA hade utrustat sina soldater med gevär av typen Springfield M1903. Dessa byggde på Mausers patent, men var kortare än samtida gevär. De har ungefär samma längd som de engelska Lee Enfield gevären som användes under 1:a Världskriget. 

Trots detta ansåg soldaterna att eldkraften vid stormning var för låg. Man ville ha fler skott att avlossa i snabb följd. USA införde mot slutet av kriget sitt BAR 1918 som fungerade som ett automatgevär. Rekylen hos patronen gjorde vapnet svårkontrollerat när man bar det och sköt helautomatisk eld. 

En del av soldaterna ifrån USA hade med sig egna gevär. Ett vapen som blev mycket populärt var Winchesters halvautomatiska gevär m1905, som kostade $28 på den tiden. Det var lätt smidigt och hade ringa rekyl. Vapnet hade en kaliber av .32 eller .35. närmast att jämföra med förlängda pistolpatroner. Vapnet fungerade enligt principen tungt slutstycke som den svenska vapnen kpist m/45 och pistol m/07.

Man insåg då att det räckte med klenare patroner. USA tog då fram ett system för M1903 gevären som sköt en pistolpatron med samma kaliber som 30-06 patronen.

Instickssystem för M1903

Amerikanarna utvecklade till sina repetergevär ett halvautomatiskt instickssystem som sköt pistolammunition. 

Till detta hade man ett 40 skotts magasin. Man hade en speciell patron i praktiken en hårt laddad 32 ACP. 
Man laddade 3,5 grain Bulls Eye krut bakom en 5,2 grams kula. 
Resultatet blev en kula som for iväg med hela 400 m/s! Kulan kunde träffa en upprättstående man på 350 m och ändå ha kraft att döda på 500 m. Att utnyttja patronerna med någon större effekt på detta avstånd måste anses som något optimistiskt.
Det krävdes specialtillverkade gevär av typen Springfield M1903. Detta var en nackdel, Man tvingades fräsa ett hål i lådans vänstra sida för att mekanismen skulle kunna kasta ut den tomma hylsan. 
Tanken var att soldaten skulle byta ut det ordinarie slutstycket som handhade 30-06 patroner mot instickssystemet när stormning skulle ske. Vid vanlig skyttegravsstrid skulle han använda geväret med vanliga 30-06 patroner.

Det var orealistiskt att införa ytterligare en klen kaliber i ett land som redan hade gått ifrån kalibern 38 ( ca 9mm) på sina revolvrar till 45 (ca 11,4 mm)  för att få bättre verkan i målet. Redan under USA:s krig på Filipinerna hade ville man ha så grova kalibrar som möjligt för att få så mycket "stopping power" som möjligt. Denna trend lever kvar än idag.
En annan var ammunitionsförsörjningen. 
Ytterligare en negativ punkt var risken för att tappa bort vitala delar i skyttegravarnas lervälling.

Hela systemet var dömt att misslyckas redan ifrån början.

Tyskland.

Läs mer om Gew 98 här >>>>>>>>>>>>  

Gevär 98 med 25-skotts magasin

Tyskarna avhjälptes bristen på eldkraft med ett provisorium. Man utrustade truppen med ett 25-skottsmagasin av tunn plåt. Detta förde man in i gevärets magasin sedan den ordinarie magasinsbotten tagits bort. 

Därigenom ökades eldkraften från 15 till 25 skott i minuten. Magasinet måste fyllas på då det var inmonterat i geväret. 
Det gick inte att växla magasin som i exempelvis en automatpistol eller de engelska SMLE NoI Mk III. 
Geväret var fortfarande klumpigt (1255 mm långt) och rekylerade kraftigt.

Vid det tyska artilleriet hade man för närförsvaret av pjäserna anskaffat en parabellumpistol med extra lång pipa och ett specialmagasin, som rymde 32 patroner. (Die lange Pistole 08.) Pipan var 20 centimeter lång. Det gick också att koppla på ett axelstöd (löskolv) på vapnet för att möjliggöra skjutning på längre håll än vad som var vanligt vid skjutning med pistol. Pistolen hade ett ställbart sikte, som kunde ställas om upp till 800 meter. Det här vapnet visade sig ha fullgod verkan på skjutavstånd under 200 meter. Dessa pistolser visade sig mycket välskjutande och lätta att träffa med för den enskilde soldaten. Därför delade man i ett senare skede av kriget ut sådana vapen till infanteriets stridspatruller och specialförband. För att öka eldkraften konstruerade man om pistolen så att den kunde skjuta helautomatisk eld. Det visade sig dock vara en felaktig åtgärd. Den höga mekaniska eldhastigheten gjorde att vapnet var omöjligt att hålla mot målet under eldskurarna.

Tyskarna börjar använda Kulsprutepistolen.

Beroende på svagheten i konstruktionen hos de dyra trummagasinen så ändrades kulsprutepistolen efter krigsslutet så att den använde stavmagasin i stället. Den kallades då för MP28 I och konstruerades av Hugo Schmeisser.