Maskinkarbin 42 (Haenel) - MKb42 (H)

Schmeissers maskinkarbin hade en ny typ av låsning, ett fallande slutstycke i stället för låsklackar, som fälldes in, ut eller vred sig.
Det var en mycket enkel konstruktion.
Haenels första testvapen var ett vapen helt i stål bortsett ifrån kolven som var gjord av ett enkelt stycke trä.

Vapenbyrån insåg att det var väsentligt att ha ett vapen som kunde produceras i stora serier. De ville ha ett vapen av stansad plåt.
Det fanns en firma som var bra på tekniken med pressad plåt och det var Merz Werke GmbH i Frankfurt am Main. De fick göra lådan medan underbeslaget tillverkades av Württembergischen Metallwarenfabrik AG i Geislingen.

I slutet av 1941 levererade Merz de första lådorna av pressad plåt.
Man gjorde en serie på 50 vapnen som monterades ihop av Haenel. Hälften av dessa gick den 30 juni direkt till infanteriskolan i Döberitz, för att sedan skickas till östfronten för fältmässiga prov i november 1942.

Vapnet kallades Maskin Karbin 42 (H) eller MKb42 (H). H stod för Haenel. Vapnet blev mycket väl mottaget av soldaterna och det fick de bästa vitsord.

Maskin Karbin 42 (Haenel) - MKb42 (H)
(Med tillmötesgående av Buddy Hinton)

Vissa tekniska lösningar är lånade ifrån kulsprutepistolen.

- Då vapnet var laddat och säkrat, var de rörliga delarna, slutstycke och pistong, upphakade i tillbakafört läge.

Mekanismens manöver handtag hade hakats upp i ett säkringsuttag på lådan, som på kulsprutepistolen.

När vapnet osäkrades fördes handtaget ned ur säkringsläget.

- Vid avfyringen frigjordes de rörliga delarna, vilka genom rekylfjäderns kraft slungades framåt. Därvid förde slutstycket in den översta patronen i magasinet in i pipans patronläge.

• Pistongens bakre del, manöverstycket, pressade ned slutstyckets lås klack i låsläget i lådan varefter patronen avfyrades.

• När kulans bak plan passerat ett hål i pipans tak, lämnade en mindre mängd krutgas pipan och kom upp i pistongens kanal.

• Denna kanal var ett rör som gick över hela pipans längd ovanpå pipan.

• Gasen tryckte pistongen bakåt varvid slutstycket lyftes upp ur låsläget och kastades bakåt.

• Därvid drog utdragaren på slutstycket ut tomhylsan, vilken under den bakåtgående rörelsen kastades ut ur vapnet.

• Om omställaren var inställd på "patronvis eld" hakades slutstycket nu upp i tillbaka fört läge.

• Om vapnet var inställt på "automateld" fortsatte eldgivningen till dess magasinet var tomt eller till dess skytten släppte fram avtryckaren. Mekanismen hakades då upp i tillbakafört läge.

MKb42(H) var försett med fäste för gevärsgranat. En del var försedda med ett bajonettfäste.

En del var även försedda med ett bajonettfäste
för den vanliga tyska bajonetten SG.84/98.

Observera att det finns vapen tillverkade samma månad
med och utan bajonettfäste.
(Med tillmötesgående av Buddy Hinton)

Maskinkarbinens utveckling motarbetades ifrån högsta ort. Militärledningen motsatte sig att ha två olika patroner för samma infanterienhet. Dessutom var den ju inte lika vacker att använda vid exercis som ett gevär!

Hitler hade inte heller förstått nytänkandet med att använda en anpassad patron. Han motsatte sig idén på en modern patron som var anpassad för den moderna krigföringen. Man kan läsa i Albert Speers memoarer att Hitler beordrade följande den 28-29 juni 1942 punkt 55:
”Führern förklarar bestämt att produktionen av en maskinkarbin aldrig har blivit godkänd eftersom den inte använder gevärsammunition. Dessutom är han helt övertygad om att i en jämförelse geväret fyller sin uppgift bättre.”
 

Under sommaren 1944 ändrade Hitler sin uppfattning och sina order och gav högsta prioritet åt produktionen av kort ammunition och MP44. Han gav vapnet ett nytt namn ”Sturmgewehr” (StG).

Maskinkarbin 42 (Walther) – MKb42 (W)

Under tiden hade Fritz Walther, som var chef över den kända vapenfirman Walther, hört talas om projektet med maskinkarbin och börjat ta fram en egen konstruktion. I slutet av 1940 presenterade han sina idéer och fick 1941 uppdrag att producera 200 testvapen. Walthers testvapen kallades MKb42 (W) och två var färdiga i början av 1942.

Walthers konstruktion byggde också på gasomladdning, men har en ovanlig konstruktion. Pipan omslöts av en tub av stål, som samtidigt fungerade som gastub och framkolv. Walther fabriken hade mer erfarenhet av pressad plåt än Haenel. Mitt på pipan var två hål borrade in till loppet, ett ifrån vardera sidan av pipan. Bakom dessa hål fanns det en ring runt pipan som fungerade som en packning för krutgaserna som kom ifrån pipan. Denna ring kunde skjutas tillbaks och framåt längs pipan. När kulan passerade de båda hålen strömmade krutgaserna genom dessa och tryckte ringen runt pipan bakåt. Ringen i sin tur verkade på en inre cylinder vars nedre del var bortfräst. Denna cylinder trycktes bakåt och påverkade två låsklackar i slutstyckets framkant. Under rörelsen bakåt vreds dessa 20 grader så att reglingen låstes upp. Nu kunde slutstycket öppnas helt och hylsan kastas ut. Rekylfjädern förde sedan åter fram slutstycket och en patron matades på nytt in i patronläget. Cylindern och ringen fördes också framåt av rekylfjädern.

Noteras bör att Walthers konstruktion sköt ifrån s.k. stängt slutstycke vilket gjorde det lättare att skjuta välriktade skott med.

MKb42 (W)
Notera att även Walthers MKb42(W) var försett med bajonettfäste för SG.84/98
Foto av Kenneth Keilholz

MKb42 (W) är lätt att skilja ifrån Haenels maskinkarbin genom den annorlunda framstocken som är tubformad och på det stora avståndet mellan magasinets infästning och varbygeln. Det är också en stor öppning för att kasta ut tomhylsorna som syns tydligt på bilden ovanför.

Walthers modell hade viktiga svagheter:

Utkastarhålet för hylsorna är alldeles för stort och öppnar uppåt och åt vänster som man kan se på bilden ovan. Här kommer det in snö och smuts direkt in i vapnets innersta. Vid de första truppförsöken i Döberitz under december 1942 visade det sig att systemet var komplicerat och känsligt för driftstörningar. Redan under normal användning förekom eldavbrott. I och med detta så avslutade Walther sina försök med maskinkarbinen. Det finns de som hävdar att mer än 8 000 st. MKb42(W) har byggts men detta kan inte bevisas. Tillverkningsnumren startar inte på 1. De fåtal vapen som är kända idag föll i USA:s händer vid krigsslutet eller erövrades på slagfältet av Röda Armén.

Foto av Kenneth Keilholz

Foto av Kenneth Keilholz

Både MKb42 (H) och MKb42 (W) använde samma magasin. Det var ett långt böjt 30-skottsmagasin som hade konstruerats av Hugo Schmeisser.

MKb42 (H) fortsätter utvecklingen

Maskinkarbinens utveckling motarbetades ifrån högsta ort. Militärledningen motsatte sig att ha två olika patroner för samma infanterienhet. Det fanns till och med de generaler som la estetiska synpunkter på vapnet. Den ju inte lika vacker att använda vid exercis som ett gevär!

Hitler hade inte heller förstått nytänkandet med att använda en anpassad patron. Han motsatte sig idén på en modern patron som var anpassad för den moderna krigföringen. Man kan läsa i Albert Speers memoarer att Hitler beordrade följande den 28-29 juni 1942 punkt 55:
”Führern förklarar bestämt att produktionen av en maskinkarbin aldrig har blivit godkänd eftersom den inte använder gevärsammunition. Dessutom är han helt övertygad om att i en jämförelse geväret fyller sin uppgift bättre.”

 Haenel hade 1942 levererat 50 st. 25 av dessa gick till infanteridivision Döberitz den 30 juni 1942. Maskinkarbinen började tillverkas seriemässigt i det dolda. Mellan november 1942 och september 1943 tillverkades 11 833 maskinkarbiner.

Slaget vid Cholm ägde rum från den 21 jan 1942 till den 5 maj 1942 dvs. innan MKb42 hade börjat serietillverkats.
Denna berättelse torde vara falsk och härstammar förmodligen ifrån ”Das Sturmgewehr in Wehrkunde” 1953.

Vi vet ju att det fanns bara något enstaka exemplar i januari och ca 8 000 maskinkarbiner först i juli 1942.

Vapnet kan alltså inte ha existerat annat än som enstaka testvapen vid tiden för slaget om Cholm.

Storskaliga truppförsöken genomfördes först ett helt år senare under våren 1943 av SS-divisionen Wiking. 20 000 MKb42 (H) levererades i april till Heeresgruppe Nord. Resultaten ifrån dessa prov var så goda att tre armégeneraler rekommenderade Hitler att börja serieproducera vapnet.

Trots att vapnet var så omtyckt och efterlängtat så förordade Hitler så sent som i november 1942 att det var bättre att utveckla vapen med 7,9x57 mm ammunition som Luftwaffes FG.42 och geväret G.41. Vid denna tid så fanns det bara prototyper av FG.42 medan MKb42 (H) serieproducerades! FG.42 låg minst ett år efter i utvecklingen!

 Den 6 februari 1943 gjordes ett nytt försök att övertyga Hitler. Detta var bara några dagar innan de tyska trupperna kapitulerade i Stalingrad. I stället bestämde Hitler att det halvautomatiska geväret G43 som använde den vanliga 7,9x57 mm ammunitionen!