Utvecklingen av de tyska enhetskulsprutorna
M.G. 34 och M.G. 42

Uppdaterad 2007-09-24

Den lätta kulsprutan MG 34

Kulsprutan var ett av de vapen som kom att dominera krigföringen under 1:a Världskriget. Tyskland använde sig av en vattenkyld kulspruta som baserade på Hiriam Maxims konstruktion. Kulsprutan hade beteckningen MG 08 där MG står för Maschienengewehr och 08 för året då den antogs. MG 08 och Vickers kulsprutor är i grunden samma konstruktion. Det var alltså samma konstruktion som stod på båda sidorna i kriget.

MG 08 sköt endast ca 300 skott/min och det anses vara en relativt låg eldhastighet för kulsprutor. Under kriget visade denna eldhastighet vara för liten vid stora infanterianfall.

MG08 vägde 26,5 kg utan lavett. Lavetten vägde 32 kg. Det var med andra ord ingen lättrörlig pjäs.

När tyskarna erövrade de första luftkylda Lewiskulsprutorna ifrån engelsmännen blev de mycket imponerade. Den tyska GPK (Gevärs Prövnings Kommissionen) började omedelbart med att se över konstruktionen av sin MG08. Resultatet blev en 8 kg lättare men fortfarande vattenkyld kulspruta som fick benämningen MG 08/15.

MG 08 sköt endast ca 300 skott/min och det anses vara en relativt låg eldhastighet för kulsprutor. Under kriget visade denna eldhastighet vara för liten vid stora infanterianfall.

MG08 vägde 26,5 kg utan lavett. Lavetten vägde 32 kg. Det var med andra ord ingen lättrörlig pjäs.

När tyskarna erövrade de första luftkylda Lewiskulsprutorna ifrån engelsmännen blev de mycket imponerade.
Den tyska GPK (Gevärs Prövnings Kommissionen) började omedelbart med att se över konstruktionen av sin MG08.

Resultatet blev en 8 kg lättare men fortfarande vattenkyld kulspruta som fick benämningen MG 08/15.

MG.08/15
med vattenkylning ifrån tanken till höger och kulspruteband av metall (Vapnet är omändrat till metallänk efter krigsslutet 1918).

Foto: Website 08/15.

Lärdomarna ifrån 1:a Världskriget påverkade hela den kommande utvecklingen
av de tyska kulsprutorna.

Tyskarna hade målsättningen att ha en kulspruta som fyllde alla funktioner. De övriga nationerna höll kvar vid sina tunga och lätta kulsprutor eller kulsprutegevär som de kallas i Sverige. I Sverige hade vi Ksp m/36 respektive kg m/21 och kg m/37. I USA och Sovjet hade man dessutom kaliber 50 kulsprutor.

Under mellankrigsåren var Reichswehr utrustade med MG08 och MG08/15 kulsprutor ifrån kriget. Man ändrade bara siktet för att passa till den nya mot slutet av kriget antagna sS-kulan. Tyskarna ändrade också matningen så att kulsprutorna kunde skjuta med såväl tyg- som stållänksband.

De allierade ville inte att dessa gamla kulsprutor skulle ersättas, men tyskarna insåg att de tunga kulsprutorna inte passade för modern mobil krigföring.

I hemlighet lät tyskarna utveckla MG13 eller Gerät 13 som den också kallades. Den introducerades 1928 av firman Simson & Co i Suhl. Detta var den enda firma som de allierade litade på när det gällde att tillverka helautomatiska vapen.

MG13 hade lånat drag av Dreyses konstruktion. Den hade en rekylopererad låsning av slutstycket. MG13 hade en klumpig rektangulär låda och en lång luftkyld pipa, som var försedd med en ventilerad mantel.

MG13 var en mycket lättare konstruktion än de gamla vattenkylda. Nackdelen var att man inte kunde skjuta lika länge utan att pipan förstördes. Att byta en glödhet utbränd pipa var svårt. Det krävdes att vapnet demonterades. Vapnet laddades med ett magasin och skulle i Sverige ha klassats som ett kulsprutegevär. Det fanns även en trumma som rymde 75 skott för vapnet.

MG13 med magasin.

Efter freden i Versailles sökte sig många kända tyska vapentillverkare utomlands och började samarbeta med andra kända firmor. Ett sådant exempel är Rheinmetall AG som ägde den Schweiziska firman Solothurn. Denna firma inledde ett samarbete med Steyer-Daimler-Puch. En av deras konstruktörer hette Louis Stange.
Stange tog fram ett vridlåssystem som låste i pipans förlängning. Prototypen kallades S2-200. Det var detta låssystem som senare kom att användas i MG34.

Solothurns kulspruta S2-200

Den tyska armén hade genom sin vapenbyrå H.Wa.A. (Heeres Waffen Amt) utan framgång försökt få fram en enhetskulspruta för alla ändamål. De kallade projektet för ”Einheitsmaschienengewehr”. Denna kulspruta skulle tillfredställa alla behov och ersätta både lätta och tunga kulsprutor.

M.G.34

MG.34 var den kulspruta som användes mest av tyskarna under kriget.

Tyskarna samordnade sina utvecklingsprojekt och 1936-37 så gjorde man truppförsök med en kulspruta som hade benämningen Maschinengewehr 34 (MG.34). Konstruktionen hade finslipats i Sömerda under ledning av Louis Stange samt majoren och diplomingenjören Ritter von Weber. Konstruktionen påminde om MG13. MG34 har en liknande vridlåsning av slutstycket. Detta var ju Stanges konstruktion. Utseendemässigt så påminde konstruktionen om Solothurn / Rheinmetall kulspruta S2-200. Solothurn S2-200 (även ibland kallad MG30) däremot har ett slutstycke som rör sig rakt bakåt.

MG34 har en konstruktion vid mynningen i form av en kammare som ökar rekylen och detta i sin tur ökar eldhastigheten vid helautomatisk eld. Funktionssäkerheten ökar också tack vare denna konstruktion.

MG34 var utrustad med numera vanliga benstöd med två ben (Zweibein 34) som sitter monterade på pipmanteln nära vapnets mynning, men det fanns också de med tre ben (Dreifuss 34).

MG.34 med benstöd bestående av två ben.

MG.34 med den fina MG-Lafette med treben.

Det fanns också olika lavetter för att klara alla upptänkliga situationer och ändamål.

Mycket bra var lavetterna som var buffertupphängda och kallades MG-Lafette med tre och fyra ben.

MG Lafette 34 var en mycket fin konstruktion som sköt mycket bra. Det var ursprungligen en konstruktion ifrån det Schweiziska Solothurn. Det var ett mekaniskt underverk som bestod av mer än 200 noggrant tillverkade delar! Detta var ju givetvis ett produktionshandikapp!

Det fanns pedistaltyp ”Fliegerdrehstytze 36” och dubbellavettage för två MG34 (Zwillingsockel 36) mot flygplan.

MG34 var utan tvekan den tidens bästa och förnämsta kulspruta.

Det nya var att man införde ett helt vapensystem som bygger på samma konstruktion. Detta var det bästa som någon vapenindustri kunde framställa 1939! Detta erkändes också av USA efter tester som de gjorde i 'Aberdeen Proving Center' under tiden 8 mars 1942 till 5 maj samma år. Vapnet ansågs allmänt vara en mycket effektiv kulspruta som fyllde sin uppgift på bästa sätt.

 Nackdelen med konstruktionen av MG34 var att den hade alldeles för många tillverkningsdetaljer som behövde fräsas och var allmänt svåra att tillverka. Detta gällde särskilt slutstycket. Man måste komma ihåg att massproducering av vapen med stansad plåt och gjutna detaljer ännu inte var någon känd och långt mindre etablerad teknik bland vapenfirmorna i världen.

Det komplexa slutstycket med sin vridlåsning krävde stor noggrannhet med små toleranser vid bearbetningen. Striderna i vitt skilda klimatområden i så olika delar av världen som det kalla Sovjet och det varma Nordafrika med sina öknar ställde krav på stora toleranser för att vapnet skulle fungera. Sand och lera, värme och köld utsatte vapnet för oväntade påfrestningar.

Fördelen med den fina tillverkningen var att vapnet fick god precision särskilt gällde detta vid enkelskott på långa avstånd. Vapnet är lätt att kontrollera under helautomatisk eldgivning. Detta beror på kolvens läge i förhållande till pipan. Rekylen går rakt bakåt in i axeln. Det enda problemet är den tunga ammunitionen som tyskarna använde. Detta var den ammunition som rekylerade mest av all ammunition som användes av de krigförande länderna. Det var bara Sverige som hade en ännu kraftigare (8x63 mm m/32). Rekylen gör det svårt att hålla kvar alla skott ifrån en 20-skotts salva i en helfigur på 300 m.

 Detta krig krävde kvantitet hellre än kvalitet. Det var något som ryssarna redan hade insett och börjat praktisera. När en MG34 var välvårdad och ren var den ett exceptionellt bra vapen men i den ryska kylan så stod den sig dåligt jämfört med de ryska Degtyarev DP som visserligen inte var bandmatad utan hade trummagasin i form av en tallrik men hade en mycket hög funktionssäkerhet. Till och med så god att vapnet inte alltid slutar skjuta när man släpper avtryckaren!

Problemen med att underhålla MG34 medförde att tyskarna inrättade speciella reparationsenheter för att underhålla och reparera vapnen vid fronten. En av föreningens medlemmar tjänstgjorde just i en av dessa enheter.

Slutstycket låst i sitt läge.

Här är slutstycket upplåst och omladdning sker.

Den understa bilden visar hur hylsan kastas ut under vapnet.

Produktionshandikappet medförde att den inte kunde tillverkas i tillräckligt stora serier som krävdes av ett krigförande land som Tyskland.

MG 34 tillverkades ända till krigets slut. Från och med september 1939 till krigsslutet godkände H.Wa.A. 345 109 kulsprutor MG34.

 MG34 tillverkades av

• Gustloff-Werke i Suhl (Simson & Co)
• Maget i Berlin
• Mauser-Werke AG I Berlin Borsigwalde
• Steyer-Daimler-Puch AG I Steyer-Oberdonau
• Waffenfabrik Brunn i Brno Bömen-Mären.

Den allra första typen av MG34 hade lock för patronmatningen, som var försedda med en anordning för att variera eldhastigheten vid helautomatisk eld mellan 700-1000 skott/minut.

Man övergav snabbt denna regulator eftersom det var en överflödig komplikation. I fortsättningen gjorde man locket av stansad plåt. De allra första MG34 var försedda med träkolv men även detta gick man snabbt ifrån och kolven gjordes av syntetiskt material.

8 mm patron m/32

Trummagasinet innehöll 75 patroner var fjäderbelastat och detta gjorde att eldhastigheten blev högre vid automateld.
Bandmatningen sänker eldhastigheten något beroende på att vapnets matning måste motverka tyngdkraften och dra in patronbandet. MG34 använder stålband i stället för tygband. När slutstycket far fram så öppnar länken som håller patronen och patronen följer med framåt in i patronläget. Kulsprutor som är utrustade med tygband, t.ex. den svenska m/36, måste först dra ut patronen bakåt innan den kan föras framåt in i patronläget.

Här ett MG.34 stålband med en startlänk för de tre första patronerna. Denna länk sätts sedan ihop med nästa 50-skotts länk.

MG 34 kan skjuta både halvautomatisk och helautomatisk eld .

MG34 har en avtryckare som är uppdelad i två sektorer så att den ser ut som siffran 3.
Om man trycker på den övre delen av avtryckaren kan man skjuta enkelskott. Denna del av avtryckaren är märkt E som i Einzelfeuer.
Trycker man på den nedre delen av avtryckaren som är märkt D som i Dauerfeuer så avlossas helautomatisk eld.

Vapnets säkring sitter ovanför varbygeln och fälls framåt/bakåt. När F är synligt är vapnet osäkrat. (Se bilden.)

Pipbyte

Pipan kan bytas relativt lätt genom att trycka in en spärr på sidan av pipmanteln. För en tränad soldat tog det sex (6) sekunder att byta pipan. 
Pipmanteln svängs då ut och man kan hälla ut den gamla pipan bakåt.

Kulpiporna för MG34 hade ovanligt bra livslängd. Man räknade med att en pipa höll för 6 000 skott! Senare under kriget började man dessutom hårdförkroma piporna och detta förlängde pipornas livslängd ytterligare. Enligt den tyska skjuthandboken skulle pipan bytas efter 250 skott med helautomatisk eldgivning. Det är bekräftat av en medlem i föreningen som deltog i kriget på tyskarnas sida att man kunde skjuta 400+ skott i nödfall.

Denne gamle man som inte längre är hos oss har berättat en hel del intressanta uppgifter om detta fina vapen. Han ingick i en grupp på Östfronten som hade till  uppgift att reparera MG34. Tyvärr började han glömma en del.

• Det tog 15 sekunder att ta isär vapnet fältmässigt.

• Det tog sedan 25 sekunder att sätta ihop vapnet.

• Att totalt montera isär tog ungefär 2 minuter.

• Att sedan sätta ihop det tog 3 minuter.

Man kan tydligt se spåren i pipans bakdel där slutstycket låser.

Läs om den berömda tyska motorcykeln med sidvagn och kulspruta.

MG 42

Redan under truppförsöken med MG34 så insåg H.Wa.A. att Einheitsmaschienengewehr var en alltför komplicerad dyrbar konstruktion. 1937 genomfördes en studie under ledning av Dr Peter. Då insåg även arméns högsta ledning OKH detta. Man började därför utveckla ett enklare vapen. Det största problemet låg i att stansa och forma plåt på ett billigt sätt för att kunna öka produktionshastigheten till högre nivåer. Det fanns bara en enda firma i hela tyskland som kunde denna teknik.

Här under är en MG.42

Man började utveckla det nya vapnet efter två olika linjer.

Rheinmetall-Borsig AG och Stybgen AG i Erfurt utvecklade gasomladdade konstruktioner.

Grossfuss Metall- & Lackierwahrenfabrik i Döbln utvecklade ett rekylomladdat system med en låsning som låser med två rullar på sidan om slutstycket. Grossfuss byggde en prototyp som lyckades övertyga H.Wa.A. om fördelarna med detta rull-låssystem.

Man behöll utseendet, metallbandet för matningen och det stora utbudet av benstöd och lavetter.

Skillnaden var, bortsett ifrån låsningen, ett vapen som var mycket lättare att producera i stora serier.

En MG42 kostade 1944 250 RM medan en MG34 kostade 312 RM.

Den konservativa militärledningen såg med skräck på de pressade plåtarna, de pressgjutna detaljer och de råa ytorna hos MG42. MG34 var å andra sidan fint och vackert bearbetad

MG42 hade emellertid högre funktionssäkerhet, högre mekanisk eldhastighet och hade ett mycket bra pipväxlingssystem som gjorde att det bara tog några sekunder att byta en pipa. Systemet är det snabbaste än idag.

Man slår upp spärren till pipan med höger handflata och pipan faller ut omedelbart även om den är glödhet.

Pipans infästning vid mynningen syns till höger i bild.

MG42 har även den en kammare vid mynningen i  som ökar rekylen och detta i sin tur ökar eldhastigheten vid helautomatisk eld. Funktionssäkerheten ökar också tack vare denna konstruktion.

Mellanbilden visar slutstycket som är upphakat i hacket under slutstycket som syns på bilden ovan.

Här är patronen på väg in i patronläget och låsrullarna nästan låsta.

Krutgaserna har här drivit paketet pipa och slutstycke tillbaks 10 mm men paketet pipa och slutstycke är fortfarande ihoplåsta.

Längst till vänster ser man funktionen hos mekanismen som matar fram bandet.

MG42 började massproduceras sommaren 1942, men bara 17 250 kunde tillverkas resterande del av 1942. Instruktionsboken (Kallad D166/1) publicerades inte förrän n i september 1943.

Totalt tillverkades mer än 400 000 MG42 under tiden 1942-1945.

Till en början använde man samma benstöd som MG34 för att sedan förenkla konstruktionen och kalla dem Zweibein 42. (se bild)

Ovan ser vi MG.42 och här under ser vi MG.34 som jämförelse.

Detta benstöd fanns till en början även på MG42 men det förenklades sedan.

MG42 med 3-benslavett

MG42 har blivit känd för sin höga eldhastighet. När vapnet skjuter helautomatisk eld så kan inte det mänskliga örat inte urskilja de enskilda skotten utan det blir ett raspande ljud ungefär som när man river linoleummattor. Det var så de allierade vapenexperterna beskrev ljudet.

Den höga mekaniska eldhastigheten var inte enbart positiv. Vapnet gjorde givetvis av med mängder av ammunition.
Den kraftiga gevärsammunitionen med sin tunga kula, gav vapen som sköt helautomatisk eld en avsevärd rekyl och skakiga.
Vapnet saknade precision när det användes med benstöd. Det var mycket svårkontrollerat att skjuta helautomatisk eld med.
Den bästa precisionen fick man om man använde en buffrad lavett med stöd för sandsäckar framtill. (Se bilden ovan med 3-benslavetten)
Man tyngde då ner hela kulsprutan med sandsäckar och kunde då avge något så när rikta eldgivningen på ett bra sätt.
Trots detta så skakade vapnet snart loss och började sprida igen.

MG42 av senare tillverkning

Den höga eldhastigheten ställde också stora krav på ammunitionens kvalité för att fungera. 1944 förbjöds all ammunition som inte var tysktillverkad. Det krävdes att vapnet användes med ammunition med hylsor av stål. Dessa var starkare och mindre benägna att bränna fast i patronläget. I skottögonblicket utvidgas hylsan maximalt varefter den skall dra ihop sig igen. Hylsor av mässing drar ihop sig mycket sämre än hylsor av stål.

Som kuriosa kan man nämna att den amerikanska militären var mycket imponerade av kulsprutan MG42. Harrington and Richardson tillverkade en exakt kopia av MG42 som de kallade T24.

När vapnet sedan skulle testskjutas så kunde deras provvapen till deras förvåning bara avlossa ett skott i taget varefter det blev elavbrott!
Detta var ju bevisligen helt olikt de tyska äkta MG42 kulsprutorna som var så väl kända för sin funktionssäkerhet.
Efter en noggrann undersökning kom de fram till att den enda skillnaden mellan den USA tillverkade kulsprutan och den tysktillverkade var patronen.
Man hade inte tagit hänsyn till att den tyska kulsprutan hade en hylslängd på 57 mm medan USA tillverkade hade en hylslängd på 63 mm.
TG24 rekylerade helt enkelt inte långt nog för att hantera den längre hylsan!

Efter kriget har flera länder accepterat MG42 med små förändringar. I Tyskland tillverkades den återigen efter kriget av Rheinmetall som ifrån oktober 1955. Den kallades för MG 1  av Bundeswehr. 1959 modifierades den och kallades för MG 42/59.
1966 ändrades den ytterligare något och kallades för MG 3. MG3 tillverkades av Rheinmetall ifrån 1966 till 1979 då all tillverkning av kulsprutor samordnades i Tyskland  till Heckler & Koch i Oberndorf am Neckar.

Den har också tillverkats i Turkiet och Jugoslavien.

MG42/59 har exporterats till Danmark, Norge, Indonesien, Pakistan, Italien, Sudan, Storbritannien, Burma och Chile

Den har även tillverkats av Carl Gustafs Stads Gevärsfaktor.

När det svenska försvaret på mitten av 50-talet skulle anta en lätt luftkyld bandmatad kulspruta som skulle ersätta kulsprutegeväret så prövade man MG42. Den tillverkades av CG gevärsfaktori och kallades kulspruta fm/56.

I samband med köpet av stridsvagnen Leopard så köpte emellertid försvaret för pansartruppernas räkning in MG3 ifrån Tyskland. Pansartrupperna använder den i kaliber 7,62x51 mm. I Sverige kallas den för KSP94 och används som sidobeväpning för stridsvagnen Leopard 2.